man stannar och röker i jönköping när man ska till göteborg.
det vet jag för jag har varit där förut.
men den här gången är det inte samma sak.
ett telefonsamtal som får mig att börja skaka på min fikarast.
jag vill gå hem men jag får inte gå hem.
jag har egentligen inte skrivit på två år och allt jag får ner
när jag försöker skriva på bussen är två ord.
pappa.
abort.
man kommer fram till göteborg och jag känner mig alltid vilse på Nils Erikson terminalen fast jag varit där så många gånger.
men jag går alltid vilse och du är alltid sen.
stänger in oss på ditt korridorsrum och det är nog sista gången
vi älskar med varandra och inte bara knullar.
jag hittar till Kampenhof, Systembolaget och sjukhuset i Uddevalla.
jag har blivit allergisk mot sjukhus det har varit för många personer som
jag älskar på sjukhus på sistonde.
förrvirrad av korridorer och stressade sjuksköterskor blir nånting som skav litegrann
ett känslomässigt hiroshima.
17 veckor.
17 veckor betyder att vi har två timmar på oss att bestämma oss.
17 veckor betyder att det kanske inte är jag.
17 veckor betyder att vi ska avgöra våran framtid på två timmar.
du får gå till en kurator.
jag får gå ut och röka.
jag ringer min mamma och hon säger behåll och jag säger att jag inte vet.
jag vet inte.
jag vet verkligen inte.
vi sitter i ett rum och du får välja att ta en tablett
eller att inte ta en tablett. matrix.
mina naglar trycks mer och mer in i min egen handflata och inom mig skriker det att
JAG VILL JU BLI PAPPA!!!
JAG VILL JU BILDA FAMILJ MED DIG!!!
men inte nu.
två dagar inspärrad i ditt korridorrum med fem säsonger av Kalla Fötter.
det enda jag vet om Trollhättan är att Fucking Åmål spelades in där och hur sjukhuset ser ut.
timmarna rinner iväg i ditt patientrum och du vill titta på Kalla Fötter
och jag kan inte titta på kalla fötter längre.
jag kan knappt höra någon nämna Kalla Fötter utan att få en stor känsla av saknad.
precis som med Vem vet inte du med Lisa Ekdahl som jag inte kan lyssna på för att dom spelade den på min stora systers begravning efter att hon tagit livet av sig.
jag vill aldrig mer se Kalla Fötter.
jag vill aldrig mer höra Vem vet inte du med Lisa Ekdal
det går timmar och du är drogad och jag sitter där vi din sängkant
och vet inte vad jag ska ta mig till.
allt går så fort när det väl händer och du är med sjuksköterskan på toaletten
och jag står plötsligt i en korridor med våra saker i 20 minuter
innan jag blir visad vart jag ska.
man stannar och röker i Jönköping när man ska åka hem från Göteborg.
men den här gången är det inte samma sak.
för första gången i mitt liv blir jag känslomässigt apatisk
och jag måste jobba för det är jul.
du blir ledsen och jag ställer upp så mycket jag kan.
du flyttar tillbaks.
jag blir ledsen.
och känner mig som katrineholm ett ställe där man inte vill vara.
en plats där man fastnar i evighet fast man vill vara på väg.
jag gråter.
jag gråter och boys don't cry må vara en av mina favoritlåtar men det är inte sant
pojkar gråter som bara fan när dom behöver.
och jag forsätter gråta när du lämnar mig och jag gråter i veckor.
och det här är ingen jävla allsång till timbuktu om att du har en bulle i ugnen och att det löser sig.
för det löser sig inte.
det här kommer alltid vara ett ärr som gör jävligt ont.
men det är ok nu.
för gårdagens destruktion blir dagens kreation
och det är jävligt bra för jag har börjat skriva igen.
och när jag går härifrån nu så spelas The Times are changing med Bob Dylan i mitt huvud.
Conrad Luckett
