För ett par veckor sedan låg jag vaken till småtimmarna och läste Klitty III av Anastasia Wahl (Vertigo Förlag 2004). Som namnet antyder är det den tredje i en serie av satiriska porr-deckare, med den harmynta skjutjärnsjournalisten Klitty Andersson i huvudrollen. Melodramen utspelar sig i ett radhusområde i det idylliska Österköping, och den slingriga vägen genom berättelsen kantas av perversioner, övergrepp och kroppsvätskor etc etc etc som det brukar heta när de här böckerna ska anmälas i någon tidning. Gå och läs dem istället, helt enkelt.
Jag vill hylla Klitty III (och inte bara trean, för det jag tänker skriva gäller i stort också för de två föregångarna). Dels är det en störande bok, där ”realiteter” förvänds och förvrids och man sällan riktigt vet hur högt ironiribban ska ligga. Dels innehåller den korn och passager, bland alla utsvävningar, som är än genuint skrämmande, än genuint sorgliga eller insiktsfulla – eller skrattretande. AW är helt enkelt en duktig författare.
Jag tänker exempelvis på helvetespusten i kapitlet En mycket elak och förvirrad människa med en mager fru... (s. 37-40) ”– Middagen är serverad, älskling! kraxade han spydigt och vred på den lilla plastkranen till droppåsen. [...] – Det börjar se riktigt bra ut, muttrade han. Nästan ingen styggelse kvar. Knappt ett spår av det vidriga.”
Vidare Lars-Erik och Agneta (s. 103-104) – i alla fall i några hänseenden raka motsatsen till det tidigare nämnda paret, och som genom författarens nåd får framstå som vackra och ömma i sin skröplighet. Och som exempel på parodi mitt i prick: Våldtäktsrättegången (I rättvisans bordell s. 137-146), där AW demonstrerar sitt paradnummer, att nedgöra och ställa på ända.
Men det jag vill hålla fram mest är att Klitty III är ett frontalangrepp på deckaren, den genre jag hatar mest av alla. Jag hatar deckaren, för den har lurat mig. Deckarförfattare verkar vilja få sina böcker att framstå som höjden av realism och reportage (gärna mer realistiskt än verkligheten själv, då författarens ögon kan leta sig in på djupet i sina offer, gärningsmän och konstaplar), och visa sig insiktsfulla i alla tänkbara sociala och psykologiska sammanhang. Tyvärr lyckas bedrägeriet alldeles för ofta, och vaggar in mig i snusförnuftig trygghet.
Med sina groteskt överdrivna psykopater och konspirationer, sina debila porrintriger, sina eviga stilövningar, och sina allestädes närvarande förfrämingseffekter, sätter AW deckaren på plats. Deckarförfattaren är inget medium som förstår hur samhället fungerar, utan bara en idiot som skriver utifrån sina fördomar, precis som vi andra. Deckaren kan dra dit pepparn växer och ta med sig sin femörespsykologi.
Är det förresten bara jag som tycker att Klitty blir mer och mer
Nikanor Teratologen(en annan av Vertigos författare)-aktig? Texten
är ju full av små vitsar á la Nikanor, skumma referenser poppar
upp här och där, namn och visor ur ”verkligheten”
dyker upp i förvridna omstuvningar, och de satanistiska pensionärerna
– visst skulle de kunna komma direkt ur Äldreomsorgen i
övre Kågedalen? Och Klittys minnen från sin barndom, (s. 148-149)
med ”Skog... en by... djur... kvinnor... drängar... [...]
Mommo” – känns det inte igen litegrann från
Pedofobens bekännelse (i Perversioner, Vertigo förlag 2003)?